Dela:

Hur ser ett minne ut – innan det har blivit artikulerat?

Kanske som det förbiilande landskapet utanför ett tågfönster – ett kontinuerligt flöde av bilder, landskap, detaljer – omöjliga att fasthålla som tydliga enskildheter. Eller kanske som vattenytan av en älv, speglande omgivningen och himlen i de översta lagren av turbulenta vattenmolekylers eviga dans – spegelbilder omöjliga att fixera.
Tomas Colbengtsons konst får mig att reflektera över minnets flyktiga karaktär. Med sina nya glasskulpturer och serigrafiska tryck låter konstnären oss få en inblick i en arbetsprocess som till stor del tycks bestå av just artikulerandet av minnen.

 

Glasskulpturerna – massiva, glänsande mjuka organiska former – innehåller skarpt tecknade bildfragment ingjutna i glasets solida massa. Tomas Colbengtson har utvecklat en egen metod att kombinera grafiska tryck med Graalglasets förföriska kroppslighet. Bildfragmenten ligger inlagrade i glaset, oåtkomliga som en avlägsen barndoms minnesbilder, endast synliga som ”kristalliserade spår av fragment”, med konstnärens egna ord.
Bland glasskulpturerna finns en form som påminner om en kraftig benknota, kanske ett mänskligt lårben? Andra skulpturer påminner i formen om stenar staplade på varandra. Genomgående är skulpturerna sensuellt organiska, och ser ut att ha formats av naturkrafters långsamma processer snarare än av människohänder. Det är skulpturer som starkt appellerar till beröring, att få ta i sina händer. Är det så det känns att hålla ett minne i sin hand – tungt, hårt och kallt? Men här är det inte enbart tal om det personliga minnets manifestationer.

”Konstverken tar sin utgångspunkt ur händelser och erfarenheter upplevda i Norr”

 

De bildfragment Tomas Colbengtson arbetar med är hämtade från många olika källor. Konstnärens privata fotografier blandar sig med funna anonyma bilder av människor, landskap, träd och ornament. Konstnären skriver själv att ”konstverken tar sin utgångspunkt ur händelser och erfarenheter upplevda i Norr”. Ett motiv som återkommer i både skulptur och bild är inspirerat av tvångsförflyttningen av Norrbottens Samer till Tärnaområdet på 1920-talet, en dramatisk historisk händelse som fick långtgående konsekvenser för alla inblandade parter.

Med sin Samiska bakgrund och uppväxt i fjällvärlden har Tomas Colbengtson en nära relation till den Samiska bildtraditionen, med dess förkärlek för ornamentet som centralt motiv.

 

Utställningens titel ”Flätad i livets älv” pekar just på flätningen som ornament – kanske det äldsta av alla mönster i mänsklighetens historia. Flätningen är ett återkommande motiv i både glasskulpturerna och serigrafierna. Det uppträder i olika skalor och variationer, som en slags bindväv som håller ihop skelettets alla delar i en kropp. En av bilderna har titeln ”Minnesmönster” – och kanske är det helt enkelt så att vi behöver någon slags struktur, något slags mönster som redskap, för att skapa någon slags mening av alla våra minnen, både de privata och de kollektiva.
Tomas Colbengtsons serigrafier på aluminium reflekterar ljuset som en matt spegel, och de tryckta motiven ser ut at sväva i ett halvtransparent och tidlöst rum, och väcker associationer till både Robert Rauschenbergs collage och Andrei Tarakovskis drömska filmiska bildvärld.
Det är nog i sådana gränslösa rum våra oartikulerade minnen gömmer sig, djupt inne i våra kranier.
Anders Krüger

12 januari, 2012