Anders Skoglind är född 1974 i Kiruna och uppväxt i Saittarova.
Utbildningar efter obligatorisk skolgång i Saittarova och Tärendö: Grans Naturbruksskola i Öjebyn, militärtjänst i Boden, smidesskolan i Hedenäset samt serietecknarskolan i Hofors.
Jag jobbar som smed och serietecknare och är verksam i Kiruna och Saittarova. Dom serier jag tecknar mest är ”Viltliv” en jaktserie i glesbygd som är min egen skapelse, samt en av landets äldsta serier, 91:an.
Ibland skriver och illustrerar jag också böcker. Den senaste heter ”Fjällvandrarens Trollguide” i den beskriver jag fjällens troll, samt det mytologiska växt och djurlivet. I smidesväg tillverkar jag allt från yxor till ljusstakar. Jag är också med i hantverksgruppen Ateljenord.
Min arbetsmetod i tecknandet är analog i högsta grad, jag skissar upp seriesidornas layout med blyerts och lägger sen skissen på ett ljusbord och tuschar där på ett tjockare och glattare papper. Sen skickar jag ner sidorna till redaktionen i Malmö. Bokillustrationerna är oftast gjorda i akvarell.
Inspirationen till mina teckningar kommer mest från centralförrådet. Dvs stället i hjärnan där minnesbilder lagras och förvanskas till…nya bilder. Att bli inspirerad av något man ser eller läser händer förstås också, men inte lika ofta som förr kanske, men då blir man glad när det väl sker.
Arbetsmetoden i smidet är också rätt enkel. Allt man behöver är hammaren städet och eldhärden. Samma princip som rått sen man började smida för några tusen år sen. Jag smider mest bruksföremål, men min tanke är att göra dessa vackra också. Det är mycket roligare att hugga med en fin yxa än en ful. Såvida den vackra yxan också är vass och funktionell vill säga. Motsatsen gör verktygsbrukaren dyster och håglös. Det är lätt att känna igen en missnöjd yxägare.
Jag gör också rent skulpturala saker, men det känns alltid bra om även dessa kan ha en funktion.
Oftast har jag en klar plan i mitt arbete, men ibland tar jag blocket och går ut och sätter mig och tecknar vad som faller mig in. Lyxtecknande kallar jag det, då det färdiga verket inte har någon beställare eller något syfte. Men det är samtidigt träning, och ibland går teckningarna att använda till något.
Smidets motsvarighet till lyxtecknandet heter ”lustsmide” då börjar man med en vag aning och ett järnämne och börjar smida. Ibland blir det något bra, en ny produkt kanske, ibland blir det bara ett stycke deformerad metall. I varje smedja finns det en hög med sådant järn, misslyckade stukningar, underliga vridningar och planlöst smidda detaljer som ligger och väntar på bättre tider.
Hoppas att ni kommer att gilla utställningen !
Anders Skoglind